Jag inser nu mer och mer hur mycket min lilla tjej betyder för mig. Vilken räddare i nöden hon alltid är. I stallet är jag alltid lugn och avstressad, i stallet har jag aldrig bråttom, i stallet kan jag slappna av och tänka bort allt annat. Jag lovar, jag tänker aldrig på något annat än Fiona och stallet när jag är där, än mindre när jag rider. Det är därför jag aldrig har med mig mobilen dit nuförtiden. Jag är inte intresserad av vad som händer utanför stallet just då.
Fiona går före allt. Jag kommer aldrig kunna leva med någon partner som inte skulle förstå det. Henne åker jag till minst 29/31 dagar i månaden, och rider/tömkör/motinerar henne på annat sätt 95% av dessa gånger. Det får ta den tid det tar. Starkaste kärleken är till henne, och den är obeskrivlig. Hon gör mig så himla lycklig, får mig att känna mig avslappnad i vardagen och ha en bästa kompis som jag vet aldrig kommer svika, skvallra eller lämna mig men som alltid lyssnar och aldrig har bråttom någonstans. Hon får mig att le även när jag har mina svåraste tider.
Jag är säkert en ganska osocial person för er som inte är hästmänniskor. Men jag har ju ändå själv valt bort fester och andra saker, då jag uppskattar stalltiden mycket mera. Det ger mitt liv en mening.
Har jag Fiona har jag allt, jag vill inte ha något mer.
Den kärleken som finns mellan oss är allt jag behöver för att kunna vara lycklig.
Den kärleken som finns mellan oss är allt jag behöver för att kunna vara lycklig.
Låter säkert helt knasigt för er icke hästmänniskor.. Men så är det.
En bild på sötskrutten <3
Kram, Moa
